Information om rasen

Shetland Sheepdog

• Lättfostrad med vänligt nyfiket temprament
• Riklig med lättskött päls
• Suverän agilityhund
• Klipsk lydnadshund
• Beundrad utställningshund
• Älskad familjehund

Shetland Sheepdog, eller ”Sheltie” som rasens internationella smeknamn, är från början en liten gårdshund från Shetlandsöarna. Genom inkorsning av collie fick rasen vissa vallhundsegenskaper. I början av 1900-talet togs rasen om hand av skotska och engelska uppfödare och 1914 erkändes rasen av engelska Kennelklubben. 1930 kom de första importerna till Sverige. Rasen har stadigt vuxit i popularitet och idag registreras ca 8-900 sheltievalpar årligen i Svenska kennelklubben.

Utseende:
Sheltien ska ögonblickligen tilltala som en mycket vacker hund. Den ska vara livlig, graciös, elegant och välballanserad. Sheltien ska röra sig smidigt och med god steglängd. Snabbhet och hoppförmåga är stor. Sheltien ska helt igenom vara en välskapt, välvinklad hund med passande benstomme till sin storlek. Kroppen ska vara något längre än mankhöjden. Ideal för en tik är 35,5 cm och för en hanehund 37 cm.

Huvudet med sitt vänliga pigga och intelligenta uttryck är utmärkande för rasen. Ögonens form och placering och de framåttippande öronen är viktiga för att få fram rätt utttryck.

Pälsen är ett av resens främsta kännetecken. Pälsen ska vara, täckhåret ska vara rakt, hårt och långt och underullen ska vara mjuk, kort och tät. Hanhundar har vanligen mer päls än tikarna, men fäller inte lika mycket och ofta.

Sheltien har fyra färgvarianter: sobel, trefärjad, svart/vit och blue merle. Vita tecken kan förekomma på huvudet, halsen, bröstet, benen och svanstippen.

Pälsskötsel:
Pälen kan för den oinvigde se svårskött ut, men det är den inte. 10 minuter med borsten två gånger i veckan räcker bra. Kammen behövs bara bakom öronen, där den mjuka pälsen ibland kan tova sig. En sheltiepäls i fällning kräver borstning dagligen. Pälsen under och runt tassar samt på hasleden behöver då och då ansas med en sax.

Temperament:
En sheltie är oerhört tillgiven sin familj. Den älskar att ha hela flocken samlad (en egenskap hos vallhundar) och vill vara medelpunkten. Den är nyfiken och lägger gärna näsan i blöt. Den är vaksam och skäller gärna till när det händer saker, ett drag från gårdshunden. Sheltien kan bli skällig om man inte sätter stopp i tid. Rasens ursprung gör att man ibland också ser en viss reservation mot främlingar. Det innebär absolut inte att den får vara rädd eller nervös.
De flesta sheltie är numera glada och frimodiga.

Inte enbart sällskapshund:
Rasens mjuka vänliga sätt och ständiga önskan at vara till lags gör sheltien mycket lättlärd. Den lämpar sig mycket väl för lydnadsdressyr, men det är framförallt som agilityhund som rasen gjort sig berömd. Rasen dominerar small- och medium-klasserna, inte bara i Sverige utan i många länder.

Hälsa och motion:
Sheltie är en frisk ras med få rasbundna sjukdommar. På www.sssk.org finner du mer information.
Sheltie är i regel mycket matglad, det är därför avgörande för hälsan att den hålls i normalhull och välmotionerad. Sheltien älskar långa skogspromenader, men är det ruggigt väder kan den gärna sova bort en hel dag på soffan!